| Vilda Rosenblad | |
Texter
|
Boden, trettio minusHan hade försäkrat henne om att allt skulle gå bra. Han skulle ju bara vara med massa andra grabbar i hans ålder och kanske någon brud, men i så fall skulle hon vara så där manhaftig så Maja behövde inte oroa sig för någonting. Och distans, det var bara nyttigt, något som gjorde att nästa gång de träffades skulle vara så mycket mer speciell. Hon hade nickat och han hade kramat henne och nu satt han och kramade en AK5:a med håliga vantar och stenhårda örontippar medan Lindquist sov. Det var dags nu. ”Lindquist” Ett knappt hörbart mumlande hördes långt inne ifrån sovsäcken. ”Kom igen nu, vakna! Det är din tur.” Lindquist vände sig om och sökte någonting att fästa ögonen på, någonting inte fullt så smärtsamt som Danielssons kritvita hud mellan mössan och kragen. ”Är det redan dags?” ”Ja” ”Det känns som att jag bara sovit i en kvart.” ”Det ä lätt hänt.” ”Va fan menar du med det?” Danielsson la ner AK5:an med lösa skott och ställde sig upp. Knäna lydde långsamt. Befälen hade berättat om vikten av att hålla sig i rörelse. Det var nödvändigt, sa de, för att hålla lederna uppmjukade och samtidigt inte tyna bort, att inleda en offensiv mot kylan innan den hunnit attackera. Klart som fan, hade Danielsson tänkt, men i trettio minusgrader var det lättare sagt än gjort. Här var det defensiv som gällde; det enda han ville göra var att kura ihop sig och önska sig i någons armar. Så stod han upp och väntade med verkande ben. Lindquist behövde en stund för att vakna. ”Om vi vart med om ett riktigt krig hade du vart död nu.” ”Va menar du?” ”Jamen ta o lägg på ett kol, de skjuter ju på oss” ”Vi är ente med om ett riktigt krig.” ”Nä, men om...” Kamraten kom på fötter och sovsäcken väntade på honom, alldeles uppmjukad. Han la sig, ivrigt avvaktandes sömn medan värmen spred sig snabbt som blodförgiftning. Det var knappt så att han tänkte på Maja i de här stunderna. ”Sover du?” ”Nä.” ”Ska vi slå vad om en sak?” ”Visst. Vad?” ”Jag slår vad hundra spänn på att du kommer att ta minst lika lång tid på dig att gå upp när det är din tur.” ”Visst.” ”Och mitt pass är svårast. Det är värre att vara den första som sover, jag va ente ens trött när jag skulle somna.” Efter det verkade det som att Lindquist bestämt sig för att låta honom vara. Kraftlösheten gnagde honom in i benmärgen; skogens tystnad, det fullständiga mörkret, Allt vore perfekt om Lindquist suttit still. ”Va fan, kan du sluta skaka?” ”Det var ju det man ente skulle göra.” ”Ja men ändå.” ”Förlåt.” Det tog bara några minuter innan han hörde de frasande byxorna och den ansträngda andningen igen. Han suckade. ”Ja, ja, jag drar väl då.” sa Lindquist och förflyttade sig några meter längre in i skogen. Danielsson slumrade till. Drömde om platser och människor han knappt mindes fanns. Maja, föräldrarna, det egna rummet på andra våningen i villan i Stenkällan. Det var skönt. Och ändå. ”Lindquist?” ropade han, vaken på nytt. ”Ja?” ”Sovsäcken luktar som du.” Lindquist närmade sig tältet smygandes, som om Danielsson fortfarande sov. Det var korkat, tänkte han, men omtänksamt. ”Va sa du?” ”Nej det var inget.” Kamraten vände sig om för att gå ”Nej, du kan stanna, de ä lugnt.” Himmelen syntes inte för alla träd. Inte en månstråle letade sig fram bland barr och torra kvistar. ”Du?” ”Ja?” ”Förlåt.” ”Du behöver inte be om ursäkt. Vi har ju ente precis de bästa förutsättningarna för att odla gott humör här ute.” ”Nä” och sedan ”Men så sur har jag inte varit mot de andra.” ”Jag förstod det.” de var tysta ett tag. Danielsson försökte blunda, Lindquist försökte skaka mer restriktivt. ”Sov nu.” Återigen lockade dvalan som en internetälskarinna han endast sett på bild; ljuv och mjuk och varm och ouppnåelig. Minuterna gick som år förbi. Eller var det sekunder? Innanför ögonlocken utagerade hjärnan; mönster i alla möjliga färger bildades och trängde sig på och det var behagligt till att börja med, för han trodde att han var på väg att slumra till, men när han inte somnade blev det obehagligt. Som vadderade väggar som föll emot honom med en rasande fart. ”Jag kan inte sova.” ”Jag vet.” ”Sovsäcken luktar som du.” ”Jag trodde ente att jag svettades i den här kylan.” ”Det luktar inte svett. Det luktar fint.” Lindquist slutade att skaka. ”Det luktar fint, och du ä fin. Förlåt.” ”Kan man lukta fint i lumpen?” ”Det måste vara svårt för dig. För jag ä väl ändå inte värst.” ”Nä, du är ente värst. Du är snäll för det mesta.” ”Jag kan inte sova.” ”Jag vet.” ”Får jag hålla om dig?” ”Då somnar ju jag med.” ”Det är nog sant.” sa Danielsson och la sig på sidan, och han kände att det blev bättre så för på detta viset kunde inte väggarna falla från ovan. Och Lindquists andning lät plötsligt mer som en vaggvisa än som en motorsåg. Ett rytmiskt hjärtslag som han kunde somna till. ”Du...” ”Ja.” ”Du kan få min hand.” ”Okej.” Och Lindquist flyttade sig närmre honom, sträckte sin vante över hans axel och tog tag i hans. Innan han somnade kysste hon honom sakta på axeln och sa: ”God natt.”
|